Story of my life

Hallå! Sitter på skolan just nu och ska försöka hitta orken till att jobba med några uppgifter...lär ju gå lika kasst som igår. Fast igår var det för jag var så glad och nervös på ett bra vis. Men idag så är det åt helt andra hållet....Jag önskar jag kunde trycka på en knapp och bara radera en massa känslor som inte behöver finnas här, men så enkelt är det inte. Jag har funderat på att göra den här bloggen privat, då jag har så mycket i mitt huvud som jag behöver få skriva ner någonstans då jag har så svårt att säga allting högt, jag får inte fram rätt ord då. 

Men än så länge innan jag bestämt hur jag ska göra så tänker jag rabbla upp lite nu så att de som vet om min blogg så klart kan läsa...men jag skriver för mig själv just nu och ingen annan. Och innan jag börjar, jag skriver inte det här för att få någon sympati eller ens att någon ska kommentera något. Jag måste göra det här, för att själv ha allting nedskrivet då det just nu är så rörigt i mitt huvud...

 

Jag är otroligt osäker i mig själv, jag håller mig för mig själv för det mesta men det är verkligen inte vad jag vill. Jag önskar att jag inte brydde mig ett skit om vad andra tycker om mig och kunde vara hur jag vill. Men så funkar det inte i mitt huvud, jag jämför mig med alla andra, hela tiden. Jag sätter mig alltid för mig själv i klassrummet för jag inte vet vars jag passar in, så jag tycker det blir lättare så. Jag hatar att vara den här blyga, tillbakadragna, lugna tjejen. Jag vill ha lätt att skaffa kompisar, våga prata & vara social, våga bjuda på mig själv, men sån är jag inte. Kommer jag alltid att vara såhär? Kommer jag någon gång hitta mig själv? Kommer jag våga vara mig själv? Om jag ens visste vem jag själv är, känns som att jag har tusen olika personligheter bara för att jag alltid vill passa in. 

Hat är något som jag känt väldigt mycket den senaste tiden...för saker som hänt, för människor som betett sig illa, för att jag aldrig kan tyckas sluta älska en viss person och det har gått mer än fyra år...

 

Jag är så less på att känna mig svag. Jag vet innerst inne att jag har gjort stora framsteg gällande mitt liv de senaste 2 åren....men det är så långt kvar....

 

Det verkligen kliar i mina fingrar just nu för att jag så gärna vill skriva om denna person som förra inlägget handlade om...men jag kan inte göra det. Jag måste först komma underfund med hur jag egentligen känner och vad jag egentligen kan skriva då det är en sån lång historia..

 

Det känns som en lättnad att ha skrivit av mig lite samtidigt som jag känner mig mer nere efter att ha dragit upp så mycket som tryckt ner mig så länge...och fortfarande gör. 

 

Får se om jag kanske uppdaterar ett inlägg sen som är mindre deprimerande !