Prologen till boken från bok-bloggen !
∞ PROLOG ∞
Det måste göra ont när han tar tag i mammas arm och rycker henne mot väggbonaden. Mamma skriker inte. Hon försöker dölja sin smärta för honom, men hon tittar på mig och med ansiktet visar hon mig allt hon känner. Om far förstår att hon har ont och att hon visar det för mig, kommer han att ta bort mammas smärta och byta den mot något annat.
Han kommer att säga till mamma: "Allt är som det ska, älskling. Det gör inte ont, du är inte rädd", och jag ser tvivlet i mammas ansikte, hur osäker hon blir. Han säger: "Se på vårt vackra barn. Se på det här vackra rummet. Så lyckliga vi är. Ingenting är fel. Följ med mig, älskling." Mamma stirrar förvirrat på honom och sedan stirrar hon på mig, det vackra barnet i det här vackra rummet, och hennes blick
blir mjuk och tom och hon ler för att vi är så lyckliga. Jag ler också, för mitt sinne är inte starkare än mammas. "Hoppas ni får roligt!" säger jag. "Kom snart tillbaka!" Sedan tar far fram nyckeln till dörren som är gömd bakom väggbonaden och mamma slinker igenom. Thiel - som står lång, ängslig och börbryllad mitt i rummet - rusar också in och far följer efter.
När låset glider på plats står jag kvar och försöker komma ihåg vad jag gjorde innan allt det här hände. Innan Thiel, fars främste rådgivare, kom in i mammas rum för att tala med far. Innan Thiel, som knöt händerna så hårt vid sidorna att de skakade, försökte säga någonting till far som gjorde far arg, innan far reste sig från bordet så fort att papperen flög och hans penna ramlade ner på golvet och han sa: "Thiel, du är en dåre som inte kan fatta föruftiga beslut. Följ med oss nu. Jag ska visa hur det går när du försöker tänka själv." Innan far gick fram till soffan och tog tag i mammas arm så fort att mamma drog efter andan och tappade sitt broderi, men inte skrek.
Han kommer att säga till mamma: "Allt är som det ska, älskling. Det gör inte ont, du är inte rädd", och jag ser tvivlet i mammas ansikte, hur osäker hon blir. Han säger: "Se på vårt vackra barn. Se på det här vackra rummet. Så lyckliga vi är. Ingenting är fel. Följ med mig, älskling." Mamma stirrar förvirrat på honom och sedan stirrar hon på mig, det vackra barnet i det här vackra rummet, och hennes blick
blir mjuk och tom och hon ler för att vi är så lyckliga. Jag ler också, för mitt sinne är inte starkare än mammas. "Hoppas ni får roligt!" säger jag. "Kom snart tillbaka!" Sedan tar far fram nyckeln till dörren som är gömd bakom väggbonaden och mamma slinker igenom. Thiel - som står lång, ängslig och börbryllad mitt i rummet - rusar också in och far följer efter. När låset glider på plats står jag kvar och försöker komma ihåg vad jag gjorde innan allt det här hände. Innan Thiel, fars främste rådgivare, kom in i mammas rum för att tala med far. Innan Thiel, som knöt händerna så hårt vid sidorna att de skakade, försökte säga någonting till far som gjorde far arg, innan far reste sig från bordet så fort att papperen flög och hans penna ramlade ner på golvet och han sa: "Thiel, du är en dåre som inte kan fatta föruftiga beslut. Följ med oss nu. Jag ska visa
hur det går när du försöker tänka själv." Innan far gick fram till soffan och tog tag i mammas arm så fort att mamma drog efter andan och tappade sitt broderi, men inte skrek. "Kom snart tillbaka!" säger jag glatt när lönndörren stängs bakom dem.
∞
Jag står kvar och ser på bonaden, in i den blå hästens sorgsna ögon. Snö blåser mot fönstren. Jag försökte minnas vad jag gjorde innan alla försvann.
Vad var det som hände? Varför kommer jag inte ihåg vad som just hände? Varför känner jag mig så . . .
Siffor.
Mamma säger att när jag är förvirrad eller inte kan minnas måste jag räkna, för siffror är ett ankare. Hon har gjort uppgifter till mig som jag ska använda i de här stunderna. De ligger här, bredvid papperen far har skrivit på med sin lustiga, snirkliga handstil.
1058 delat i 46.
Jag skulle kunna lösa uppgiften på två sekunder med papper och penna, men mamma säger alltid att jag måste räkna i huvudet. "Töm dina tankar på allt utom siffrorna", säger hon. "Låtsas att du är ensam med talen i ett tomt rum." Hon har lärt mig genvägar. Till exempel är 46 nästan 50, och 1058 är bara lite mer än 1000. 1000 delat i 50 blir exakt 20. Jag börjar där och jobbar med det som blir kvar. En minut senare har jag räknat ut att 1058 delat i 46 är 23.
Jag gör en uppgift till. 2850 dela i 75 blir 38. En till. 1600 delat i 32 blir 50.
Åh! Mamma har valt bra nummer. De rör vid mitt minne och bygger en historia, för femtio är pappas ålder och trettiotvå är mammas. De har varit gifta i fjorton är och jag är nio och ett halvt. Mamma var en lienidprinsessa. Far besökte ön som utgör kungadömet Lienid och valde henne när hon bara var arton år gammal. Han tog med henne hit och hon har aldrig återvänt. Hon saknar sitt hem, sin far, sina syskon, sin bror Ror som är kung. Ibland pratar hon om att skicka mig dit, till tryggheten, och jag håller för hennes mun och lindar in en hand i hennes sjalar och trycker mig mot henne för jag tänke inte lämna henne.
Är jag inte trygg här?
Siffrorna och historien rensar mina tankar och det känns som om jag faller. Andas.
Far är kung av Monsea. Ingen vet att han har en särlings olikfärgade ögon och ingen undrar, för gåvan bakom hans ögonlapp är fruktansvärd: När han talar fördunklas människors sinnen så att de tror på allt han säger. Oftast ljuger han. Det är därför jag sitter här nu och ser siffrorna tydligt medan allt annat i mina tankar är grumligt. Far har just ljugit.
Vad var det som hände? Varför kommer jag inte ihåg vad som just hände? Varför känner jag mig så . . .
Siffor.
Mamma säger att när jag är förvirrad eller inte kan minnas måste jag räkna, för siffror är ett ankare. Hon har gjort uppgifter till mig som jag ska använda i de här stunderna. De ligger här, bredvid papperen far har skrivit på med sin lustiga, snirkliga handstil.
1058 delat i 46.
Jag skulle kunna lösa
uppgiften på två sekunder med papper och penna, men mamma säger alltid att jag måste räkna i huvudet. "Töm dina tankar på allt utom siffrorna", säger hon. "Låtsas att du är ensam med talen i ett tomt rum." Hon har lärt mig genvägar. Till exempel är 46 nästan 50, och 1058 är bara lite mer än 1000. 1000 delat i 50 blir exakt 20. Jag börjar där och jobbar med det som blir kvar. En minut senare har jag räknat ut att 1058 delat i 46 är 23.Jag gör en uppgift till. 2850 dela i 75 blir 38. En till. 1600 delat i 32 blir 50.
Åh! Mamma har valt bra nummer. De rör vid mitt minne och bygger en historia
, för femtio är pappas ålder och trettiotvå är mammas. De har varit gifta i fjorton är och jag är nio och ett halvt. Mamma var en lienidprinsessa. Far besökte ön som utgör kungadömet Lienid och valde henne när hon bara var arton år gammal. Han tog med henne hit och hon har aldrig återvänt. Hon saknar sitt hem, sin far, sina syskon, sin bror Ror som är kung. Ibland pratar hon om att skicka mig dit, till tryggheten, och jag håller för hennes mun och lindar in en hand i hennes sjalar och trycker mig mot henne för jag tänke inte lämna henne.Är jag inte trygg här?
Siffrorna och historien rensar mina
tankar och det känns som om jag faller. Andas.Far är kung av Monsea. Ingen vet att han har en särlings olikfärgade ögon och ingen undrar, för gåvan bakom hans ögonlapp är fruktansvärd: När han talar fördunklas människors sinnen så att de tror på allt han säger. Oftast ljuger han. Det är därför jag sitter här nu och ser siffrorna tydligt medan allt annat i mina
tankar är grumligt. Far har just ljugit. Nu förstår jag varför jag är ensam i rummet. Far har tagit med mamma och Thiel ner till sina egna rum och gör något hemskt där med Thiel för att Thiel ska lära sig att bli lydig och inte komma till far igen med nyheter som gör far upprörd. Vad det hemska är vet jag inte. Far visar mig aldrig vad han gör, och mamma minns aldrig tillräckligt mycket för att berätta. Hon har förbjudit mig att försöka följa efter far dit ner, någonsin. Hon säger att när jag tänker på att följa efter far nerför trappan måste jag glömma det och göra fler räkneuppgifter. Hon säger att om jag inte lyder, skickar hon mig till Lienid.
komma till far igen med nyheter som gör far upprörd. Vad det hemska är vet jag inte. Far visar mig aldrig vad han gör, och mamma minns aldrig tillräckligt mycket för att berätta. Hon har förbjudit mig att försöka följa efter far dit ner, någonsin. Hon säger att när jag tänker på att följa efter far nerför trappan måste jag glömma det och göra fler räkneuppgifter. Hon säger att om jag inte lyder, skickar hon mig till Lienid. Jag försöker. Jag försöker verkligen. Men jag lyckas inte bli ensam med siffrorna i ett tomt rum och plötsligt skriker jag.
I nästa ögonblick kastar jag in fars papper i elden. Jag rusar tillbaka till bordet, samlar ihop den i famnen, snubblar över mattan, kastar dem i lågorna och skriker när jag ser fars besynnerliga, vackra texter försvinna. Skriker till de inte finns kvar. Jag snubblar över mammas broderi, hennes dukar med muntra små rader av broderade stjärnor, månar och slott, färgglada blommor och nycklar och stearinljus. Jag hatar broderiet. Det är en lögn om lycka som far övertygar henne är sann. Jag släpar det till elden.
När far kommer rusande genom lönndörren skriker jag fortfarade för full hals och luften stinker av rök från brinnande silke. En bit av mattan brinner. Han stampar ut glöden. Han tar tag i mina axlar och skakar mig så hårt att jag biter mig i tungan. "Bitterblue", säger han och han är faktiskt rädd. "Har du blivit tokig? Du kan kvävas av räken här inne!"
"Jag hatar dig!" vrålar jag och spottar blod i ansiktet på honom. Han gör något besynnerligt: Hans enda öga lyser upp och han brister i skratt.
"Du hatar mig inte", säger han. "Du älskar mig och jag älskar dig."
"Jag hatar dig", säger jag, men nu börjar jag bli osäker. Jag känner mig lite yr. Han lägger armarna om mig i en kram.
"Du älskar mig", säger han. "Du är min underbara, starka älskling och du ska bli drottning en dag. Vill du inte bli drottning?"
I nästa ögonblick kastar jag in fars papper i elden. Jag rusar tillbaka till bordet, samlar ihop den i famnen, snubblar över mattan, kastar dem i lågorna och skriker när jag ser fars besynnerliga, vackra texter försvinna. Skriker till de inte
finns kvar. Jag snubblar över mammas broderi, hennes dukar med muntra små rader av broderade stjärnor, månar och slott, färgglada blommor och nycklar och stearinljus. Jag hatar broderiet. Det är en lögn om lycka som far övertygar henne är sann. Jag släpar det till elden. När far kommer rusande genom lönndörren skriker jag fortfarade för full hals och luften stinker av rök från brinnande silke. En bit av mattan brinner. Han stampar ut glöden. Han tar tag i mina
axlar och skakar mig så hårt att jag biter mig i tungan. "Bitterblue", säger han och han är faktiskt rädd. "Har du blivit tokig? Du kan kvävas av räken här inne!""Jag hatar dig!" vrålar jag och spottar blod i ansiktet på honom. Han gör något besynnerligt: Hans enda öga lyser upp och han brister i skratt.
"Du hatar mig inte
", säger han. "Du älskar mig och jag älskar dig.""Jag hatar dig", säger jag, men nu börjar jag bli osäker. Jag känner mig lite yr. Han lägger armarna om mig i en kram.
"Du älskar mig", säger han. "Du är min underbara, starka älskling och du ska bli drottning en dag. Vill du inte bli drottning?"
Jag kramar far, som knäböjer på golvet framför mig i ett rökigt rum och är så stor och trygg. Far är varm och skön att krama trots att hans skjorta luktar konstigt, lite sötaktigt och ruttet. "Drottning över hela Monsea?" säger jag förundrat. Orden känns tjocka i munnen. Jag har ont i tungan men minns inte varför.
"Du ska bli drottning en dag", säger far. "Jag ska lära dig allt du behöver veta, för vi måste förbereda dig. Du måste arbeta hårt, min Bitterblue. Du har inte alla mina fördelar. Men jag ska forstra dig, eller hur?"
"Ja, far."
"Och du får aldrig någonsin trotsa mig. Nästa gång du förstör mina papper, Bitterblue, hugger jag av din mor ett finger."
Det gör mig förvirrad. "Va? Far! Det får du inte göra!"
"Och gången efter det", säg far, "ger jag dig kniven och låter dig hugga av ett finger."
Jag faller igen. Jag är ensam i skyn med orden far just har yttrat och jag störtar rakt ner i förståelsen. "Nej", säger jag med övertygelse. "Du kan inte tvinga mig."
"Det vet du nog att jag kan", säger han, tar tag i mina överarmar och håller mig fast. "Du är min starka flicka och du vet nog precis vad jag kan göra. Ska vi lova varandra en sak, älskling? Ska vi lova att vara ärliga mot varandra från och med nu? Jag ska göra dig till en strålande drottning."
"Du kan inte få mig att skada mamma", säger jag.
Far lyfter ena handen och slår mig i ansiktet. Jag tappar synen och jag flämtar och skulle falla omkull om han inte höll mig upprätt. "Jag kan få vem som helst att göra vad som helst", säger han med orubbligt lugn.
"Du kan inte få mig att skada mamma", vrålar jag medan ansiktet svider och tårarna och snoret rinner. "En dag kommer jag att bli stor nog att döda dig."
Far skrattar igen. "Gullunge", säger han och tvingar mig in i en omfamning igen. "Se på dig, så perfekt du är. Du kommer att bli mitt mästerverk."
När mamma och Thiel kommer ut genom lönndörren mumlar far i mitt öra och jag vilar kinden mot hans sköna axel, trygg i hans famn, och undrar varför rummet luktar rök och varför jag har så ont i näsan. "Bitterblue?"säger mamma och låter rädd. Jag lyfter ansiktet mot henne. Hennes ögon blir stora och hon kommer fram och rycker mig ur fars famn. "Vad har du gjort?" väser hon mot far. "Du slog henne. Ditt odjur! Jag ska döda dig."
"Var inte dum, älskling", säger far och reser sig, tornar upp sig över oss. Mamma och jag är så små, så små tillsammans och jag är förvirrad för att mamma är arg på far. Far säger till mamma: "Det var inte jag som slog henne. Det var du."
"Det vet jag att jag inte gjorde", säger mamma.
"Jag försökte stoppa dig", säger far, "men jag kunde inte, och du slog henne."
"Du får mig aldrig att tro på det", säger mamma och hennes ord är så klara, hennes röst så vacker i bröstet som jag trycker örat mot.
"Intressant", säger far. Han betraktar oss ett ögonblick med huvudet på sned och säger sedan till mamma: "Hon är i en förtjusande ålder. Det är på tiden att hon och jag lär känna varandra bättre. Bitterblue och jag ska börja med privatlektioner."
Mamma vrider på kroppen så att hon skymmer mig från far. Hon håller mig i ett järngrepp. "Det ska ni inte alls", säger hon till far. "Försvinn. Ut härifrån."
"Så oerhört fascinerande", säger far. "Och om jag säger att Thiel slog henne?"
"Du slog henne", säger mamma, "och nu ska du gå."
"Utmärkt!" säger far. Han går fram till mamma. Hans knutna näve kommer från ingenstans, han slår henne i ansiktet och mamma faller till golvet och jag faller igen, på riktigt den här gången, faller med mamma. "Ta er lite tid och tvätta av er, om ni vill", förslår far där han står över oss och petar på oss med ena foten. "Jag måste fundera en stund. Vi fortsätter det här samtalet senare."
Far är borta. Thiel ligger på knä, hänger över oss, droppar blodiga tårar ur såren han nyligen måste ha fått på båda kinderna. "Ashen", säger han. "Ashen, förlåt mig. Prinsessan Bitterblue, förlåt mig."
"Det var inte du som slog henne, Thiel", säger min mor med tjock röst och hävar sig upp, drar in mig i sin famn och vaggar mig, viskar ord av kärlek i mitt öra. Jag klarar mig fast vid henne och gråter. Det är blod överallt. "Är du snäll och hjälper henne, Thiel?" säger mamma.
Thiels starka, mjuka händer rör vid min näsa, mina kinder och min haka, och hans våta ögon granskar mitt ansikte. "Ingenting är brutet", säger han. "Låt mig undersöka dig nu, Ashen. Åh, som jag önskar att ni kan förlåta mig!"
Vi sitter hopkurade på golvet alla tre och gråter tillsammans. Orden mamma mumlar till mig betyder allt. När mamma talar med Thiel igen låter hon så trött. "Du har inte gjort någonting du kunde undvika, Thiel, och det var inte du som slog henne. Allt det här är Lecks fel. Bitterblue", säger mamma till mig. "är dina tankar klara?"
"Ja, mamma", viskar jag. "Far slog mig och sedan slog han dig. Han vill fostra mig till en perfekt drottning."
"Du måste vara stark, Bitterblue", säger mamma. "Starkare än någonsin, för det kommer att bli värre."
"Du ska bli drottning en dag", säger far. "Jag ska lära dig allt du behöver veta, för vi måste förbereda dig. Du måste arbeta hårt, min Bitterblue. Du har inte alla mina
fördelar. Men jag ska forstra dig, eller hur?""Ja, far."
"Och du får aldrig någonsin trotsa mig. Nästa gång du förstör mina
papper, Bitterblue, hugger jag av din mor ett finger."Det gör mig förvirrad. "Va? Far! Det får du inte göra!"
"Och gången efter det", säg far, "ger jag dig kniven och låter dig hugga av ett finger
."Jag faller igen. Jag är ensam i skyn med orden far just har yttrat och jag störtar rakt ner i förståelsen. "Nej", säger jag med övertygelse. "Du kan inte tvinga mig."
"Det vet du nog att jag kan", säger han, tar tag i mina
överarmar och håller mig fast. "Du är min starka flicka och du vet nog precis vad jag kan göra. Ska vi lova varandra en sak, älskling? Ska vi lova att vara ärliga mot varandra från och med nu? Jag ska göra dig till en strålande drottning.""Du kan inte få mig att skada mamma", säger jag.
Far lyfter ena handen och slår mig i ansiktet. Jag tappar synen och jag flämtar och skulle falla omkull om han inte höll mig upprätt. "Jag kan få vem som helst att göra vad som helst", säger han med orubbligt lugn.
"Du kan inte få mig att skada mamma", vrålar jag medan ansiktet svider och tårarna och snoret rinner. "En dag kommer jag att bli stor nog att döda dig."
Far skrattar igen. "Gullunge", säger han och tvingar mig in i en omfamning igen. "Se på dig, så perfekt du är. Du kommer att bli mitt mästerverk."
När mamma och Thiel kommer ut genom lönndörren mumlar far i mitt öra och jag vilar kinden mot hans sköna axel, trygg i hans famn, och undrar varför rummet luktar rök och varför jag har så ont i näsan. "Bitterblue?"säger mamma och låter rädd. Jag lyfter ansiktet mot henne. Hennes ögon blir stora och hon kommer fram och rycker mig ur fars famn. "Vad har du gjort?" väser hon mot far. "Du slog henne. Ditt odjur! Jag ska döda dig."
"Var inte dum, älskling", säger far och reser sig, tornar upp sig över oss. Mamma och jag är så små, så små tillsammans och jag är förvirrad för att mamma är arg på far. Far säger till mamma: "Det var inte jag som slog henne. Det var du."
"Det vet jag att jag inte gjorde", säger mamma.
"Jag försökte stoppa dig", säger far, "men jag kunde inte, och du slog henne."
"Du får mig aldrig att tro på det", säger mamma och hennes ord är så klara
, hennes röst så vacker i bröstet som jag trycker örat mot."Intressant", säger far. Han betraktar oss ett ögonblick med huvudet på sned och säger sedan till mamma: "Hon är i en förtjusande ålder. Det är på tiden att hon och jag lär känna varandra bättre. Bitterblue och jag ska börja med privatlektioner."
Mamma vrider på kroppen så att hon skymmer mig från far. Hon håller mig i ett järngrepp. "Det ska ni inte alls", säger hon till far. "Försvinn. Ut härifrån."
"Så oerhört fascinerande", säger far. "Och om jag säger att Thiel slog henne?"
"Du slog henne", säger mamma, "och nu ska du gå."
"Utmärkt!" säger far. Han går fram till mamma. Hans knutna näve kommer från ingenstans, han slår henne i ansiktet och mamma faller till golvet och jag faller igen, på riktigt den här gången, faller med mamma. "Ta er lite tid och tvätta av er, om ni vill", förslår far där han står över oss och petar på oss med ena foten. "Jag måste fundera en stund. Vi fortsätter det här samtalet senare."
Far är borta. Thiel ligger på knä, hänger över oss, droppar blodiga tårar ur såren han nyligen måste ha fått på båda kinderna. "Ashen", säger han. "Ashen, förlåt mig. Prinsessan Bitterblue, förlåt mig."
"Det var inte du som slog henne, Thiel", säger min mor med tjock röst och hävar sig upp, drar in mig i sin famn och vaggar mig, viskar ord av kärlek i mitt öra. Jag klarar mig fast vid henne och gråter. Det är blod överallt. "Är du snäll och hjälper henne, Thiel?" säger mamma.
Thiels starka, mjuka händer rör vid min näsa, mina
kinder och min haka, och hans våta ögon granskar mitt ansikte. "Ingenting är brutet", säger han. "Låt mig undersöka dig nu, Ashen. Åh, som jag önskar att ni kan förlåta mig!"Vi sitter hopkurade på golvet alla tre och gråter tillsammans. Orden mamma mumlar till mig betyder allt. När mamma talar med Thiel igen låter hon så trött. "Du har inte gjort någonting du kunde undvika, Thiel, och det var inte du som slog henne. Allt det här är Lecks fel. Bitterblue", säger mamma till mig. "är dina tankar klara
?""Ja, mamma", viskar jag. "Far slog mig och sedan slog han dig. Han vill fostra mig till en perfekt drottning."
"Du måste vara stark, Bitterblue", säger mamma. "Starkare än någonsin, för det kommer att bli värre."
∞
